Monthly Archives: februari 2011

Fröken vs. livet

Ja, det klär oss inte. Den här bistra offerdekadenta koftan som GTG pratar om. Jag vill dock påstå att det är den här monstervargavintern som nu börjar ta ut sin rätt. Kroppen orkar inte mer. Kroppen orkar inte hantera alla olyckligheter som vi vanligtvis sparkar bort med en klackspark, alternativt super bort.
Alternativt är vi inte olyckliga nog, för att ta fram humorn i det hela. Det är lite oklart. Men man kan uttrycka det så här:

(asså Judy är livet och vi är kompisar, älskande och allt det där. Du fattar. Bra. Hej. )

/Fröken B

Det nya Herreminje?

 

Har vi blivit en sådan blogg nu?

Jag vet inte varför men jag börjar ana att Herreminje har tagit en otrevlig vändning mot tystnaden och dekadensen. Vi är alla lite trötta och ledsna. Uppgivna kanske – vad vet jag? Jag kan bara prata för mig själv. Men såhär då.

Ragnhild for iväg och nu vet ingen var hon är.
Puman har jag inte sett röken av på flera veckor.
Fröken B träffar jag på tok för ofta och vi drar som ut på livet till bristningsgränsen.
Jag skriver om mitt jobb och att jag inte tycker om det. Eller om filmer som drar ner mig i mörkret.

En skara briljanta kvinnor som degraderats till ett gnällbälte som får Eskilstuna att framstå som peppigt. Nej, så kan vi inte ha det. Ge oss några dagar att slicka såren, överge oss inte än – okej? Okej.

Med salt-i-såren-hälsningar
GTG

Fröken är ett mysfyllo

Så. Hundratals människor rekommenderar Åsa Linderborgs text om Mysfyllot. Åsa som försöker, på ett förenklat och moraliserande sätt, spräcka den romantiska bubblan av mysfyllot. Jag köper det inte, inte alls.
Nu tänker du att jag har en romantiserande bild av alkohol. Knappast. Jag är uppvuxen med mycket alkohol och några mysfyllon känner jag inte till.
Men även om jag (gärna) kan generalisera och förakta det missförstådda geniet så anser jag att det är för enkelt att moralisera över den romantiserande och dekadenta alkohol- och drogkulturen. Speciellt när man ska trycka in en genusanalys i röran. Billigt rent utav. Herreminje.

Dagens onödiga, men underhållande, lista över missförstådda författare:
Ernest Hemingway (1899-1961). Sköt sig i huvudet.
Virginia Woolf (1882-1941). Drabbades av ett flertal nervsammanbrott. Fyllde sina fickor med stenar och dränkte sig i floden Ouse.
Stig Dagerman (1923-1954). Satte sig i sin bil i garaget och gasade ihjäl sig.
Vsevolod Garsjin (1855-1888). Manodepressiv. Tillbringade perioder av sitt liv på slutna anstalter. Under sinnessjukdom störtade han sig nedför ett trapphus.
Victoria Benedictsson (1850-1888). Skar halsen av sig med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn.
Sadegh Hedayat (1903-1951). Gasade sig till döds.
Karin Boye (1900-1941). Dog av överdos av sömntabletter.
Sylvia Plath (1932-1963). Stoppade huvudet i gasugnen hemma i sitt kök.
Jack London (1876-1916). Tog en överdos morfin.
Vladimir Majakovskij (1893-1930). Desillusionerad över utvecklingen i Sovjet och över sitt kaotiska privatliv sköt han sig i hjärtat.
Nikolaj Gogol (1809-1852). Frivillig hungerdöd.
Harry Martinson (1904-1978). Tog sitt liv med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Attila József (1905-1937). Schizofren. Lade sig över ett järnvägsspår.
Hunter S. Thompson (1937-2005). Sköt sig i huvudet.
Klaus Mann (1906-1949). En överdos sömntabletter.

/Fröken B

Tillägg: Dock att jag satt och förde ett protest-tal mot Charles Bukowskis påstådda storhet en tidig söndagsmorgon för nån vecka sen. Med argumenten: Gubbstrutt som tror att han är ett geni för att han dricker, röker och ligger med kvinnor. Inte tog fyllot livet av sig heller. Fy fan.

Tillägg 2: Ja. Jag förklarade det närmare här.

Lite krokig och så

Det gör ont precis där nacken börjar, där bak. Det gör ont där i axlarna. Och så 10 centimeter nedanför det. Och ländryggen, där gör det nåt fasligt ont. När jag vaknar vet jag inte om jag kommer att kunna ta på mig kläderna. Jag ser den stökiga klädhögen och rycker till mig det enklaste och mjukaste.
Sorken har varit vaken en stund och vill bli hämtad. Hon har feber och är lite sjuk, men ändå så där pigg som sjuka barn kan vara när det inte är så allvarligt. Alfons är trött och ledsen. Vi är alla lite trötta och ledsna.
Jag gör frukost. I hopp om att vända mungiporna delar jag omsorgsfullt jordgubbar i så nära halvmånar man kommer med jordgubbar. Häller över yoghurt och strör över linfrön. Jag har ätit linfrön på yoghurten sen jag var barn och när jag fick barn har jag tvingat på dem min vana vidare.
Bredvid den djupa tallriken lägger jag en ostsmörgås, med extra lagrad ost, och lite gurka på. Och så kaffe till det. En hel kanna kaffe.
Nyss tog jag den sista skvätten. Den blev nästan iskall med mjölken i.

/Fröken B

Kollektiv ångest.

Vi har en fin söndag, livet och jag. Jag får pula lite, fika med Yoga och prata om sånt där som jag inte pratar om. Och hon är fin och ställer smarta frågor och ler och kastar kärlek på mig. Dagen fortsätter på samma sätt. Kulturtanten är hemma, Coach kommer och vi hänger i terapisoffan som på den gamla goda tiden.

Vi köper hämtmat och skrattar, kollar resor att åka på senare i vår och det finns liksom ingenting som kan gå snett. Sen ska vi ha filmkväll – en typiskt bra grej att göra på söndagskvällar. Vi tittar på Winter’s Bone.

Sedan var den kvällen förstörd. Men – delad ångest är hälften ångest. Eller snarare dubbel. Jaja. Nu går jag och drar något gammalt över mig pga tyar inte mer nu.

Med småländska hälsningar
GTG

Intar söndagseftermiddag

En dusch, ett par nya trosor och lite mascara och jag är som ny. Jag har en kofta som inte är min. Jag träffade min äldsta dotters farbror igår. Han var på lokal. Jag träffade även Kittys lillasysters bästa vän. Han var på samma lokal.
Det är ljust när jag vandrar hem. Dörren till Sorkens rum är öppen. Jag öppnar dörren till sovrummet. Alfons och Sorken är vakna. Sorken vinkar glatt och ser så där nyvaket lycklig ut som bara barn kan göra. Det är en lite olustig känsla och jag känner mig dålig.

/Fröken B