Monthly Archives: april 2011

Höhöhö.

När vi bara snöade bort

Fröken ramlar gatan fram ikväll. För några veckor sen var det jag som beskådade Håkan Hellström. Jag satt och njöt. 1600 par converse dansade i otakt. Det var vackert.
Och jag mindes 2001. Det var det året jag tog körkort och studenten och spelade hela första Hellström-skivan på hög volym och kände mig tuff medan jag rattade gatan fram. Oproportioneligt tuff med tanke på att bilen jag rattade var en kombi och inte nån sportbil. Men just då var jag häftigast i världen och alldeles snart skulle det riktiga livet börja.

Sommaren snurrar fort

Redan nu har jag tagit ett fast grepp om solstrimmorna som pressar sig fram. Om 30minuter så sitter jag i parken. Jag äter sushi och dricker öl, sen sitter jag på Mosebacke, sen är jag på Vernissage, sen ska jag på konsert och sen vet jag inte. Men jag kommer sannolikt ramla gatan fram.

/Fröken B

Men okej, vem ligger med mig då?

Kulturtanten facebookar och jag blir upplyst om det senaste turerna kring familjen Pech-latt. Eller ja, inga turer som i annalkande skilsmässa eller dylikt utan kanske snarare nytt skvaller.

Kulturtanten har i kontakt med ett företag utgett sig för att vara Coachs sambo. Coach ligger ju som vi vet med Yoga och ska nu flytta in en sväng i kollektivet igen – innan Coach börjar på sommarsäsongen i skärgården. Det i sig är inga konstigheter, tekniskt sett är de sambos, även om en kan räkna med att företaget tolkar det som att det här med sambo innefattar mer än det i det här fallet gör.

Därav kan ni tänka er hur företaget höjde på ögonbrynen när det visade sig att Kulturtanten inte är skriven i kollektivet. Utan att hon bor c/o GTG. Relationer är fina, så länge en tycker om varann.

Med bedragna hälsningar
GTG

Att hamna högst upp på Ramberget

Jag tar en promenad, behöver tänka. Rensa tankarna om en så vill eller helt enkelt vädra lite alkoholångor från igår. I vilket fall finner jag mig till slut på en bänk högst upp på Ramberget. På andra sidan vattnet ser jag Göteborg breda ut sig. Under tiden röker jag min sista cigarett och lägger hatten åt sidan för att vinden ska rycka tag i mina blonda lockar.

Det är vackert, på det där lite slitna och salta sättet som västkusten har. Fast jag är färdig här nu. Det är dags att vända tillbaka till ostkusten, till huvudstaden och till kollektivet. Jag tackar för mig, för den här tiden. På lördag är jag tillbaka.

Med hemvändande hälsningar
GTG

Saker som inte går ihop.

Tisdagen förflöt väl. Jag vill påstå att jag med ett lätt sinne och ett leende utförde arbetsuppgifter lämpade för en hamster. Inget ont om hamstrar, de är gulliga och bra på att springa i hjul.
Onsdagen plöjdes fram och kröntes av ett kvartsamtal med min äldsta flicka. Det fanns inte så mycket att säga. Hon glänste och kammade hem högsta omdömen i allt. Om allt inte innefattar spanska och idrott. Läraren malde på. Han berättade anekdoter om läkare som har hästsvans. Ichigo ler artigt, men jag känner igen det där kroppsspråket. Hon hör ingenting. Jag vill bryta in och förklara att Ichigo behöver inte veta någonting än. Men hon vet lite. Hon vet att hon vill bli rockstjärna eller sushikock i Japan.
Hemma låg ett brev. Från en av skolorna jag har sökt. Jag kom inte vidare. Det gjorde mig inte så mycket, för jag ville inte gå där. Men jag ville det, om där jag vill gå, inte går. Så sen gjorde det mig något och jag grabbade ölen på kylning.
Torsdag idag. På mitt bord ligger arbetsuppgifter som med sin enkelhet blir overkligt svåra. Jag ser att jag sitter här om ett år, fortfarande. Det kliar sen lite på ryggen. Det är för varmt i vårsolen att ha offerkoftan på sig och den passar sannerligen inte bra ihop med nätstrumporna och jeansshortsen jag har på mig.
Du och jag torsdagsfan. Vi kommer ha en kamp idag, men jag gillar att vinna.

Rör på dig.

Solen går i moln samtidigt som jag ser Alfons och Sorken komma med pizza och bira. Men har man vår i kroppen så håller man värmen. I alla fall till pizzan är uppäten.
-Vi borde bli rörligare. Lite som när sorken var nyfödd. tycker du inte? säger Alfons
Jag instämmer och lovar att så gör vi. Det är ett löfte som man bara kan hålla när det är sommar. Som man vill hålla när det är sommar, så jag lovar.
Det kan bli den första sommaren med semester nånsin. Det kan också bli den sista sommaren med semestern – inte nånsin, men på mycket länge.
Det är fortfarande så många frågetecken, men man ser inte orosmolnen. Inte än. För drömmarna blåser så starka vindar att molnen inte orkar hålla ihop för att överskugga allt.

/Fröken B