Monthly Archives: juli 2011

Lysande utsikter

Jag läser nästkommande veckas horoskop:

Kärlek Storslagen vecka, särskilt för dig som är redo att ta kärleken till nästa nivå. Gemensamma mål.

Johodå. Och nästa vecka är det Pride.

Med lysande hälsningar
GTG

En perfekt lördag

Skön morgon med tidningen fram tills lunch. Lunch med konstnärer på solig terrass och gott om vin. Häng med fin tjej i park och sedan middag med god vän och grym mat. Vad som händer nu?
Jag ramlar ut i natten. Jojo.

Med fallfärdiga hälsningar
GTG

Föräldrafritt i kollektivet

Samtliga kollektivister sånär som på jag själv befinner sig på annan ort. Det innebär således att jag har hela kollektivet för mig själv. Win! Jag har njutit av detta, spelat hög musik, varit i fred, gått runt naken osv osv. Till och med så att jag städade hela lägenheten för ”nu kommer det ju hålla ett tag” eftersom jag är själv.

Såhär 36 timmar senare kan jag säga att det fortfarande är rent men jag har outsägligt tråkigt. Därför har jag strukit samtliga skjortor i mina garderob och inser att jag har många skjortor. Kanske för många, men det låter jag vara osagt. Men såhär kan det inte fortgå, jag kommer ha ett rent och organiserat liv om jag inte får sällskap snart. Kom hem, kollektivister, kom hem!

Med sällskapssjuka hälsningar
GTG

Den som viker är vekast

Jag är uppe så här tidigt av en anledning. Ögonen är lite mosiga och jag hoppade frukosten. Cigaretten smakar unket och jag känner mig som när jag var yngre än 20. Då det första jag gjorde när jag vaknade var att tända en cigg samtidigt som jag vaknade till.
Men i väskan har jag resterna av en kantarellost, så jag kan göra mig en smörgås eller två på jobbet. Den lilla osten håller på att trilla ur väskan, men jag fångar den i sista sekund. Jag går med snabba steg över bron. Det blåser lite kyligt, men det är något i vinden som talar om att det här blir en het sommardag. Jag går än mer bestämt, för nu tickar en taktsam låt i hörlurarna.
Jag ser henne. Hon ser lika bestämd ut som jag och eventuellt tuffare. Vi möter varandras blick. Vi går på. Jag kommer inte att vika mig. Det är hon som borde vika sig, åt vänster, sin vänster. Jag kan inte gå åt höger, det är ett räcke där. Och det finns regler.
FAN. Hon viker sig inte. Hon tittar på mig. Eller om hon gör det gör hon det så snabbt att jag knappt hinner notera det. Men jag tror hon tittar på mig.
Jag viker mig. Jag drar åt vänster. Men jag drar bara så långt att våra axlar kommer att mötas. Jag vet om det här, att vi kommer att krocka bara litegrann, och spänner kroppen. Vi går in i varandra och hennes axel är lika hård som min.
-IDIOT, säger jag högt utan att vända mig om.
Egentligen kanske jag borde ha stoppat henne och berättat hur man gör, hur reglerna är, när två fotgängare möts på en smal gågata. Men jag hoppas hon så att säga got the message. Knäckte koden.
Jag brer min smörgås och tar en kaffe och börjar om dagen, men ibland tänker jag: Jävla fitta.

/Fröken B

Bli, blev, bidde

”Tänk vad du kunde ha blivit. Du hade potential”, sa min mamma. Hon var sjuk och låg hög på morfin och avsvimmad av smärtor. Jag tänkte nog då att jag fortfarande var ung och lovande. Jag hade inte ens fyllt 25. Har du inte fyllt 25 är du alltid ung och lovande.
Jag lyssnade inte så mycket på mamma just den här sommaren. Jag slutade med att verkligen lyssna när hon började varje sjukhusbesök med att berätta om den där politiska konspirationen, om de moderaterna som arbetar på i det gömda. De där monologerna som innefattade hemliga rum, nycklar, lösenord och avlyssning. Nu när jag tänker på det kanske hon inte var galen ändå.
Nån gång har hon frågat mig om vad hon sa den sommaren, men jag har aldrig berättat. Jag skulle inte kunna berätta heller, för jag slutade som sagt att lyssna. Men en sak minns jag: ”Tänk vad du kunde ha blivit. Du hade potential”
Ibland pratar jag om mamma. Jag brukar säga: ”Tänk om du kunde sett henne då. Innan hon blev så här”.

/Fröken B

Tidsperspektiv

”Men var är du?”
”På gården. På väg”
”Men du ska vara här om 10min.”
”Men jag hinner. Ta det lugnt”
”Jag väntar 10 min sen går jag så får du komma efter”
”Men jag hittar inte -.-”
”Lägg av.”
Vi ska träffa min mormor och Ichigo har 10 minuter på sig att ta sig från gården till NK. En i min uppskattningsvärld orimlighet. Jag blir irriterad. Irriterad på flickan som alltid lidit av grav ångest över tiden. Hon som brukade stressa ner i säng vid 8-tiden när hon var 9år för att hinna sova och vara pigg dagen efter. Så stressad att hon kunde börja gråta.
Jag kan också gråta, för att undvika det försöker jag alltid ha en god marginal. En god marginal så jag hinner uträtta mer saker innan jag måste rusa iväg och så jag hinner röka tre cigg innan tiden är mogen.
”Mäh tunnelbanan kommer om 1min. Jag hinner inte”
”Messa mig när du är framme så ringer jag. Jag går i förväg nu”
Jag rusar stressad vidare till kaféet där vi stämt träff. Det är ingen där. Jag är 7 minuter tidig. Jag tänker på min mormor. Jag har aldrig träffat henne i Stockholm och är lite spänd och barnsligt glad. Jag tänker på Ichigo. Det är ändå bra det där. Att hon inte gråter nu.

Den här dagen lägger jag mig tidigt. Ovanligt tidigt, men jag vill upp tidigt. Jag är lite stressad över att jag inte somnar. Jag vill göra mycket imorgon. Alfons går och lägger sig. Jag minns i bakhuvudet att Ichigo inte orkade ta med sina nycklar när hon gick över till en klasskompis i grannkvarteret. Fan. Porten låser ju sig klockan 10.
”Du. Du har inge nycklar. Du får vara hemma om 15”
”Men jag har ställt upp dörren”
”Men jag har låst den. För vi måste ha låst på natten. Och porten där nere är låst”
”Men jag hinner inte på 15 min”
”jo. för jag måste klä på mig och öppna till dig. Så du hinner”
10 min senare och jag tjuvröker en cigg i busken.
”Var är du?”
 ”på väg. Jag hinner”
6 minuter senare och 1 minut efter utsatt tid
”Kom igen nu”
”Ta det lugnt”
Jag somnar senare och tänker att idag ska jag vara mer av den där avslappnade tjejen. Idag ska jag vara det. Från och med NU.

/Fröken B

Infekterad injektion

Jag skulle vilja styra upp allt. Se till att alla mår bra så jag kan slappna av. Se till att Sorken slutar använda den nyfunna kunskapen om hur hon medvetet kan frysa ut mig och Alfons om vartannat. Se till att Ichigo inte fortsätter att plantera och odla mina sämsta sidor i sig själv när hon gör som jag. Se till att Alfons får skriva, skratta och känna sig älskad och åtråvärd.
Om vi inte löser det här på två veckor. Det och om inte ett förtidsarv trillar ner i brevlådan vet jag inte hur jag ska angripa hösten. Angripa den ska jag. Frågan är bara hur. Som en illaluktande fotsvampsinfektion eller en doftande svart trumpetsvamps invasion.

/Fröken B