Monthly Archives: oktober 2011

Kråkben eller krokben

Till vänster på hakan sitter den. En röd tonårsfinne. Eller 30årsfinne. För när jag var tonåring hade jag inga finnar.
Jag sminkar över den och tycker kanske att den lyser lite mer. Sen minns jag. Mina klasskamrater är 12 så de borde inte reagera nämnvärt.
När jag var 12, eller sådär 18 om man måste antyda sanningen. Ja, då. Då tog jag mascaran i höger hand och målade på. Jag så hur det skapades tjocka ben och jag gillade det. Jag tyckte greppet tog fram det vackra i mina ögon och fortsatte måla. Jag målade tills jag hade 4 ben på varje övre fransrad.
-Snygga kråkben du, säger Viktor.
-Tack, säger jag.
Viktor blev fotomodell. Jag kom till insikt. Ungefär samtidigt, ett par år senare. Det var alltså ingen komplimang, det om mina kråkben.

/Fröken B

Annonser

Vad hände? Det är ju fredag.

Det är inte det att jag inte kan stå ut med en dålig dag. Kort sagt är det bara att bryta ihop och gå vidare. Vad jag däremot har svårare att greppa är när den dåliga dagen inte beror på att universum gått samman för att motarbeta mig, utan när det beror på att jag har gått samman för att motarbeta mig själv.

Då blir jag en smula irriterad, för att uttrycka mig kort.

Med självsaboterande hälsningar
GTG

Jag är hårdare på morgonen, men går lättare i kras.

Med Sorkens hand i min möter jag Ichigo på väg ut till köket. Hon snörvlar och kaffekoppen darrar.
-Är du sjuk? frågar jag.
-Nä, svarar min mosiga tonårsdotter.
-Joo. Du kanske borde vara hemma du. Bädda ner dig och bli ompysslad.
-Det går inte. Det är en skitrolig dag idag och jag har två jättestora  prov.
-Jaha. Ja ja. Hm. Okej. Har du tagit min vita stickade tröja med blommor över bröstet?
-Nä. Jag tänkte ta den, men den fick inte plats i min garderob.
Vi går ner, jag och Sorken. Kaffet är klart. Ja, just det. Ichigo hade ju en kaffekopp i handen. Det var kanske ingen bra sak det där – att jag kanske och eventuellt uppmanade flickan till att börja dricka kaffe. Det hade kanske kunnat räcka med att jag lärde henne sätta på kaffe bara.
-Jag vet att vi inte pratar på morgonen, säger Gtg som redan är uppe och stökar. Men kolla här. Det här kanske får dig att mjukna.
-Mmm mhm, svarar jag och får en bild på hennes dataskärm upptryckt i ansiktet
-Titta. En mini-igelkott.
-NEIN. Berör mig icke.
Jag återgår till att inte prata. Gtg visar bilden för Sorken.
-Nej. Igelkottar ska bo i skogen, säger Sorken och tittar bort igen.
-Jaha, säger Gtg lite upproriskt. Kul publik.
Sen går hon. Jag gör frukost. Vi äter upp. Jag tar en treo och två alvedon. Vi går. Jag går till jobbet.

Alla vägar bär hem!

Ja. Mina nära känner till det här, men vissa saker tåls att upprepas. Så. så här summeras 4 glada och sjukömkande dagar i Gundsvall. Ja det heter Gundsvall och inte går det bra för giffarna.
20111020-034642.jpg   20111020-034653.jpg

Femhundraåttionio nyanser av grått

Jag säger egentligen ingenting när jag hör av mig för första gången sedan jag bad om distans. Säger inget om att jag sjunker ihop mycket oftare än vad jag brukade, att jag ligger mer i fosterställning eller att om det inte fanns en massa måsten i mitt liv skulle jag sannolikt inte kliva upp ur sängen.

Hennes röst är varm och försiktig. Jag håller igen, berättar bara lite. Sådär lite att hon lika gärna kan tro att det är en formsvacka. När vi avslutat vet jag inte om jag mår bättre eller sämre. Jag somnar till slut och till morgon har jag ett sms. Från henne. På rim.

Och Stockholms gråhet blir en nyans ljusare.

Med grå hälsningar
GTG

Lagt kort stampar jag på

Stämningen är glad. Jag förbiser att hon är lite full. Man får vara full. Det är bara när min mamma är full som jag kanske inte tycker man får vara full. Fast bara lite, i hemlighet tycker jag så.
– Den där bilden är faktiskt ganska bra. Om du skulle göra den lite mörkare, säger hon glatt till Ichigo som visar sina bilder från Paris.
Ichigo rycker på axlarna. Jag frustar på axlarna och kniper läpparna. Faktiskt. Ganska. Lite. Aldrig får nåt vara bra. Aldrig är det okej att vara dålig. Men det handlar inte om mig och det handlar inte om Ichigo. Det handlar om min mamma. Men jag förbereder redan nu vad jag ska säga till Ichigo sen.
Kvällen vänder snabbt. Hon kastar ut dödskortet, ”dålig samvete”-kortet och gör sitt yttersta för att vägra be om hjälp och istället vrider hon på allt så jag förmodligen är skyldig henne en tjänst.
Jag svarar inte. Tittar inte. Hon pratar med Alfons. Han svarar och tittar på mig. Jag hör inte. Jag säger nej. Jag säger nej, till allt.
Strax och plötsligt snörar hon sina kängor i hallen.
– Jag har sett så mycket på den där dumburken i mitt liv så det vill jag inte, fnyser hon, min mamma.
Hon går sen. Jag ser nog att hon är ledsen. Och arg. Men jag låter henne gå.
Jag frågade egentligen mest av artighet om hon ville stanna och se på film. Jag var lika arg och ledsen, men jag är mer mån om att inte bli det. Att bara försöka skaka av mig alla de där betongkorten hon kastat över mig under kvällen. Så jag tror inte hon ser det.

/Fröken B

Sjukligt sjuk.

Hur synd man kan tycka om sig själv när man är sjuk, är omöjligt att säga. Hur synd det faktiskt är om mig, som nu, när jag är sjuk, är omöjligt att säga – för det är så fasligt synd om mig.
Jag hånskrattar alltid när nån fördomsfullt säger, på allvar, att män lider och gnäller mer när de är förkylda. Men om jag nu är så där manlig som vissa vill hävda att jag är, ja. Då skulle det förklara mycket.
Hur ska jag hinna köpa kaffe nu på morgonen. Hur ska jag hinna hämta upp de rättade uppgifterna i rummet med skrivmaskinerna. Hur ska jag lyckas hålla ögonen öppna när jag ska läsa om upphovsrätt. Hur ska jag se så där ungdomligt fräsch ut så jag smälter in bland de andra 22:åringarna.

Ja. Du hör. Det är en löjligt tuff dag jag påbörjar nu. Hej.