Monthly Archives: november 2011

Herreminje, november, vad hände?

Den första januari började allt. Herreminje. Om 2011 och livets mot- och medgångar. Vi – jag, GTG och Fröken – var flitiga till en början. Varje dag skrevs det. Vi rekryterade jokern Puman. Det rasades till höger och vänster. Vi tillbringade en kväll runt GTG’s köksbord med vin och 90talshits. Eller om det var öl. Sen flydde jag landet en stund och återvände till nya insikter och…insikter. Jag var trött och somnade på soffan varje kväll. GTG och Fröken höll igång. Puman tittade in ibland. Jag återvände.
I maj missade vi för första gången en dag. Sen hände det allt oftare. Nu är det november och det går ibland flera dagar utan att vi gör väsen av oss.
När hösten kom förändrade vi våra liv på olika sätt. Fröken satte sig i skolbänken. GTG blev inneboende hos Fröken och började trappa ner på sociala medier. Gjorde sig rentav av med sin iphone. Själv blev jag förälder till Mini-Ragnhild. Och Puman, ja vad hände med Puman egentligen? Ingen som vet.
Nu när det är en och en halv månad kvar av 2011 kan jag konstatera en sak som 2011 var: året då vi successivt slutade blogga.
Årskrönika? Nja, vad säger ni andra om det? Låt oss skåla i vin istället. Än är året inte till ända, låt oss skaka på våra ändor. Låt oss rasa och intrigera. Låt oss hetsa och infiltrera.

Väl mött!

/Ragnhild

Annonser

Inte alla böcker i hyllan

Jag ser på internetty att jag har en skuld och en bok som jag inte lämnat tillbaka på över 14 (!) dagar. Blir konfunderad och tar reda på vilken bok det är. Minns sedan bestämt att Alfons lämnat tillbaka den åt mig när han ändå återlämnade Sorkens böcker. Så jag mailar och frågar honom, för jag minns inte säkert, och jag tror att han inte är en sådan som skulle glömma det. Det har han inte heller – han har lämnat tillbaka den.

Då blir jag arg istället och tänker att om biblioteket tappar bort en bok får det stå för de och det tänker jag sannerligen inte betala för. När jag kommer fram till informationsdisken förklarar jag mitt ärende en smula irriterat, som att jag är beredd att strida för min sak. Bibliotekarien är tillmötesgående och svarar att om jag hittar den på hyllan så kan hon ta bort skulden och registrera den som återlämnad. Först är hon till och med gullig och tar reda på katalogen säger. Där står att boken vackert pryder sin plats på hyllan.

Jag stövlar upp till hyllan och letar efter boken. Där står den! I munnen känner jag segerns sötma. Tills jag jämför titeln med min fusklapp jag fått från informationsdisken. Just det, jag lånade två böcker i ämnet när det begav sig. Den andra står inte här. Sakta backar jag bakåt, ända ut till Sveavägen. För att rakryggat erkänna mitt misstag, det tänker jag då rakt inte göra.

Med krumma hälsningar
GTG

När logg blir blogg

Jag har lite för många trådar som gör bollar i luften. Inte nog med det. I skolan måste man lämna in ”dagbok” över arbetsprocessen. Så jag gör det man måste.

Torsdag 3 november
Reportage alltså. Skriva. Herregud.
Jaha. Är det nu man ska söka upp samhällets utstötta och utsatta och göra skillnad. Eller är det nu jag ska förföra världen med en vacker historia som måste berättas. Förmodligen är det så, men just nu. Just nu är jag nedrans trött på porträtt av alkoholister och arbetslösa. Om man inte har tid att lära känna dem, att verkligen berätta deras historia. Ja. Om man inte har mer än ett par timmar. Varför och vad vill man då. Är det inte ett exploaterande av en utsatt människa. Handlar det egentligen inte bara om amatörer som vill visa upp sitt eget engagemang, snarare än att faktiskt vilja berätta något?
Jag vet inte, men jag vet att det är inte ofta man ser nåt på temat ”Stackars lilla värsting” som man inte redan har sett. Jag vet också av de jag känner. De som nu är 30+ och sitter i en busskur i Hornstull med en pava.  De utan jobb och med ett ansikte som äcklar lite för att man vet hur det borde vara. De som är smutsiga nu och luktar lite illa. Ska nån valp då berätta den här historien av ett möte på 3-4 timmar. Nä du.
Sen kan min, nu sannolik tillfälliga, attack mot uppgiften även innefatta att jag knappt vet vad ett subjekt är. Ännu mindre vet hur man behärskar en subjektsregel.
Så. Kan man skriva ett reportage om något lättsammare. Nått vad som helst. Jag testar. Okej. Det är alltså en symässa och en spelmässa i helgen. Syr gör jag ibland, men spela var det länge sen. Och så bestämde jag mig.

Söndag 6 november
Upplevelsen efter en dag i den mest flipperliknande miljö en människa kan befinna sig, ska alltså ner till en liten text som säger nåt. Vad såg jag? Vad ville jag? Vad trodde jag? Jag hade nog hoppats på att träffa och prata med nån lite för gammal kille som klär sig i svart pikétröja med en företagslogga och lösa byxor. Kanske dricker han energidrycker och tjänar massa kosing i hemlighet. Ja, alltså nån som bekräftar lite saker jag vet och som jag sen kan skriva en fin historia om.  Nähä. Det kanske inte är någon skillnad mot att porträttera den dödsjuke eller alkisen på bänken. Jag vet inte. Skriv nu bara.

Onsdag 9 november
Texten är ju på tok för rörig. För mycket detaljer. Men det är ju så det var där på spelmässan. Om texten inte blir så här rörig så kan man omöjligt fatta hur rörigt det faktiskt var där för en oinvigd som jag. Men jag hade själv slutat läsa den här texten för länge sen. Den är för lång. FYRA TUSEN tecken. Mina tecken tar fan mig aldrig slut.
Jag borde haft en historia. Jag saknar någonting att faktiskt berätta. Ja. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu. Nästa gång. Men jag hoppas man får en känsla för hur det var där. Fast den känslan hade varit bättre kort, si så där 2000 tecken.

/Fröken B

 

En kopp kaffe i Sundsvall

-Helvete, säger pappan som slår huvudet i lampan som hänger över det lilla kafébordet. Lampan hänger på en löjlig höjd som tvingar alla att huka sig över bordet. Alla tvingas komma varandra så nära att man skäms över sin andedräkt, om man nu har glömt att borsta tänderna på morgonen som jag.
Pappans två döttrar i stereotypiskt rosa kläder och hårspännen skrattar till.
Killen i röd truckerkeps skrattar till av barnskrattet. Brunetten bakom kassan som pratar i sin mobiltelefon skrattar också till. Jag tänker att hon skrattar åt killen i röd truckerkeps.
Jag är helt oberörd av allt och blicken faller på mannen och kvinnan i hörnet. De sitter rakryggade med benen i kors. Benen är i kors på det där sättet så kropparna måste luta sig mot varandra. Den raka ryggkorgen är för att visa upp bröstet. De bröstar sig. Någon som hade blivit berörd kanske skulle sagt att de blottade hjärtat.
-Fan. Vad de sitter och tuppar sig där borta i hörnet, tänker jag så högt att jag säger det. Alltid ska det handla om kärlek och ligg. Och när du är över 30 handlar det även om avkommor. Är det allt som alla bryr sig om.
Jag lutar mig tillbaka, avväpnar mig och ler lite. Jag är ändå en positiv människa som uppskattar de små sakerna i livet. Näsan försvinner ner i den stora koppen och jag tar en klunk kaffe till. Det är brunt och det luktar.

Kvällsrasa.

Hör upp! Lystring!

Nu är det val om tre år. Kan vi välja rätt då? Kan vi sluta välja borgare? Kan vi sluta välja bort empatin och solidariteten? Vi gör så, ok?

Okej.

/GTG