Category Archives: Ragnhild

Herreminje, november, vad hände?

Den första januari började allt. Herreminje. Om 2011 och livets mot- och medgångar. Vi – jag, GTG och Fröken – var flitiga till en början. Varje dag skrevs det. Vi rekryterade jokern Puman. Det rasades till höger och vänster. Vi tillbringade en kväll runt GTG’s köksbord med vin och 90talshits. Eller om det var öl. Sen flydde jag landet en stund och återvände till nya insikter och…insikter. Jag var trött och somnade på soffan varje kväll. GTG och Fröken höll igång. Puman tittade in ibland. Jag återvände.
I maj missade vi för första gången en dag. Sen hände det allt oftare. Nu är det november och det går ibland flera dagar utan att vi gör väsen av oss.
När hösten kom förändrade vi våra liv på olika sätt. Fröken satte sig i skolbänken. GTG blev inneboende hos Fröken och började trappa ner på sociala medier. Gjorde sig rentav av med sin iphone. Själv blev jag förälder till Mini-Ragnhild. Och Puman, ja vad hände med Puman egentligen? Ingen som vet.
Nu när det är en och en halv månad kvar av 2011 kan jag konstatera en sak som 2011 var: året då vi successivt slutade blogga.
Årskrönika? Nja, vad säger ni andra om det? Låt oss skåla i vin istället. Än är året inte till ända, låt oss skaka på våra ändor. Låt oss rasa och intrigera. Låt oss hetsa och infiltrera.

Väl mött!

/Ragnhild

Klaustrofobi

Jag och min kompis Greta går på föreläsning. Efter att föreläsaren talat är det frågestund. En man med yviga gester börjar. Han rentav ställer sig upp, riktad mot publiken, som om han själv skulle föreläsa. Vilket är i princip vad han gör. Han pratar onödigt högt och onödigt länge. Jag hör hur Greta suckar irriterat och känner en klaustrofobisk känsla stiga i kroppen och jag orkar inte ens lyssna på vad han säger. Oklart vad som egentligen är hans fråga. När han hållit låda eller snarare lådor klart fortsätter frågestunden. Men se, på slutet tar han till orda igen. Ställer sig upp och pratar i en evighet. Återigen oklart vad han frågar. Vad som står klart är att han äääälskar sin röst. Jag vägrar lyssna. Hans högljudda stämma dundrar genom rummet. Han börjar på ett obehagligt vis påminna om en före detta chef som också hade förmågan att låta käften gå och inte låta andra få en syl i vädret. Jag känner för att skrika håll käften men anar att det inte skulle passa sig i ett akademiskt sammanhang.

Greta skickar en lapp till mig: ”jag blir manshatare”. Jag svarar: ”om inte han slutar prata kommer jag att föda.”

Rimligt, logiskt?

Hon från avdelningen bredvid råkar äta lunch på samma ställe som jag. Eller, jag har inte fått min lunch än. Och då passar hon på att dra ett kul skämt:
– dom tänkte att du var så tjock att du inte får nåt, ha ha.
– ja du, gu vad kul det är med tjockisskämt! Svarar jag ironiskt.
– jag ger bara igen, för när jag var gravid fick jag höra sånt…
– …
– ja inte från dig, men från andra, så nu får jag skämta om det.

Vidare kommentar känns överflödig.

Vem är du?

Du som sökte på ordet syskonkorv för att hitta hit, vem är du? Vad är en syskonkorv? Ge dig tillkänna.

När jag trampade i någon annans klaver

Nu när jag öppnat kylen kommer minnen till mig. För några år sedan bodde min vän Agda inneboende hos en person som vi kan kalla Berta. Berta hade lite problem med att andra människor lämnade spår efter sig. Många kvällar var jag där och fikade med Agda. En sådan kväll när jag kom dit var jag hungrig och bakfull. En stor skål med frukt stod framme. Uppskattningsvis låg det ca 10 kiwifrukter i skålen. Samt andra frukter. Jag tog en kiwi. Jag hade redan börjat skära upp den när Agda reagerade. ”alltså, det är Bertas frukt”, sa hon lite nervöst. Ameh, EN kiwi liksom muttrade jag och åt upp den mot Agdas vilja.
Sen åt vi middag med en tredje person. Medan de andra pratade skrev jag lite tanklöst ett ord i smöret med kniven – någonting jag skulle visa de andra sen.

(Obs, jag är medveten om att Fröken när hon läser detta får krypningar över kroppen. Obs, detta är inte något jag brukar göra, men jag är medveten om att ingen tror på detta pga bilden på osten som jag delgett er)

Dock glömde jag bort mitt roliga lilla skämt. Vi plockade ihop, och vi andra gick hem åt våra håll.

Senare på kvällen satt Agda i soffan. Då kom Berta. Hon hade något stressat i blicken:
HAR DU TAGIT EN AV MINA KIWIFRUKTER?
Jag vill att vi här kommer ihåg vad jag skrev ovan. Att det var ca 10 kiwifrukter i skålen. Människan hade alltså räknat antalet kiwisar innan hon gick hemifrån, noterat summan och sedan räknat om dem när hon kom hem igen.*
Några minuter senare kom hon tillbaka med smörasken i ena handen: VEM ÄR DET SOM RITAT KORS I SMÖRET ÄR DET DU? **

* Uttrycket så snål att en skriker när en skiter, känns här passande.
** Att flippa på detta känns faktiskt rimligt, men pga föregående kiwi-beteende väljer jag att tycka att det är roligt att hon blev upprörd. Vill också påpeka att jag inte ritat kors i smöret utan skrivit YO. 

Epilog:
Agda och Berta är varken vänner eller samboende idag.

Ödesmättad ost

Att bli som sina föräldrar är nåt många tänker på och i kanske viss mån oroar sig för. Jag har tänkt på det litegrann nu när jag själv ska bli förälder. På vissa plan kan det såklart vara bra saker, men vissa saker vill jag inte reproducera. Min mamma vill tex alltid ha ordning. Till den grad att det verkar vara stressande. Orkar inte gå in på det mer än att konstatera att jag inte vill ärva denna egenskap. Men imorse hittade jag denna ost i kylskåpet. Detta öde går samtliga ostar i hushållet till mötes. Och då andas jag ut, för det är nåt min mamma aldrig skulle tillåta:
20110904-101014.jpg

Mycket ska en höra innan öronen trillar av, som en säger

Hon från en annan avdelning som vid tidigare tillfällen delat med sig av sina moralkakor kring amning och föräldraledighet slår sig ner mitt emot mig vid lunchen. Ganska omgående för hon in samtalet på förlossningar.
– Asså, två av mina kompisar fick förlösas med akut kejsarsnitt, det verkar vara ganska vanligt!
– Mm, alltså, det är inte riktigt sånt man vill höra när man är höggravid du.
– Men jag bara säger det! Men det kommer ju att gå jättebra för dig ju. Vad vill du höra då?

Kanske. Vill jag inte ens snacka om förlossningar medan jag äter lunch. Kanske. Vill jag överhuvudtaget inte prata om förlossningar med dig alls. Tänker jag. Hon fortsätter tvångsmässigt att prata om förlossningar, antagligen som nån form av uttryck för hennes egna projiceringar, jag vet. Men jag funderar ändå över hur jag ska gå till väga för att sätta henne på plats när tillfälle ges.

Tips mottages tacksamt.