När logg blir blogg

Jag har lite för många trådar som gör bollar i luften. Inte nog med det. I skolan måste man lämna in ”dagbok” över arbetsprocessen. Så jag gör det man måste.

Torsdag 3 november
Reportage alltså. Skriva. Herregud.
Jaha. Är det nu man ska söka upp samhällets utstötta och utsatta och göra skillnad. Eller är det nu jag ska förföra världen med en vacker historia som måste berättas. Förmodligen är det så, men just nu. Just nu är jag nedrans trött på porträtt av alkoholister och arbetslösa. Om man inte har tid att lära känna dem, att verkligen berätta deras historia. Ja. Om man inte har mer än ett par timmar. Varför och vad vill man då. Är det inte ett exploaterande av en utsatt människa. Handlar det egentligen inte bara om amatörer som vill visa upp sitt eget engagemang, snarare än att faktiskt vilja berätta något?
Jag vet inte, men jag vet att det är inte ofta man ser nåt på temat ”Stackars lilla värsting” som man inte redan har sett. Jag vet också av de jag känner. De som nu är 30+ och sitter i en busskur i Hornstull med en pava.  De utan jobb och med ett ansikte som äcklar lite för att man vet hur det borde vara. De som är smutsiga nu och luktar lite illa. Ska nån valp då berätta den här historien av ett möte på 3-4 timmar. Nä du.
Sen kan min, nu sannolik tillfälliga, attack mot uppgiften även innefatta att jag knappt vet vad ett subjekt är. Ännu mindre vet hur man behärskar en subjektsregel.
Så. Kan man skriva ett reportage om något lättsammare. Nått vad som helst. Jag testar. Okej. Det är alltså en symässa och en spelmässa i helgen. Syr gör jag ibland, men spela var det länge sen. Och så bestämde jag mig.

Söndag 6 november
Upplevelsen efter en dag i den mest flipperliknande miljö en människa kan befinna sig, ska alltså ner till en liten text som säger nåt. Vad såg jag? Vad ville jag? Vad trodde jag? Jag hade nog hoppats på att träffa och prata med nån lite för gammal kille som klär sig i svart pikétröja med en företagslogga och lösa byxor. Kanske dricker han energidrycker och tjänar massa kosing i hemlighet. Ja, alltså nån som bekräftar lite saker jag vet och som jag sen kan skriva en fin historia om.  Nähä. Det kanske inte är någon skillnad mot att porträttera den dödsjuke eller alkisen på bänken. Jag vet inte. Skriv nu bara.

Onsdag 9 november
Texten är ju på tok för rörig. För mycket detaljer. Men det är ju så det var där på spelmässan. Om texten inte blir så här rörig så kan man omöjligt fatta hur rörigt det faktiskt var där för en oinvigd som jag. Men jag hade själv slutat läsa den här texten för länge sen. Den är för lång. FYRA TUSEN tecken. Mina tecken tar fan mig aldrig slut.
Jag borde haft en historia. Jag saknar någonting att faktiskt berätta. Ja. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu. Nästa gång. Men jag hoppas man får en känsla för hur det var där. Fast den känslan hade varit bättre kort, si så där 2000 tecken.

/Fröken B

 

Annonser

En kopp kaffe i Sundsvall

-Helvete, säger pappan som slår huvudet i lampan som hänger över det lilla kafébordet. Lampan hänger på en löjlig höjd som tvingar alla att huka sig över bordet. Alla tvingas komma varandra så nära att man skäms över sin andedräkt, om man nu har glömt att borsta tänderna på morgonen som jag.
Pappans två döttrar i stereotypiskt rosa kläder och hårspännen skrattar till.
Killen i röd truckerkeps skrattar till av barnskrattet. Brunetten bakom kassan som pratar i sin mobiltelefon skrattar också till. Jag tänker att hon skrattar åt killen i röd truckerkeps.
Jag är helt oberörd av allt och blicken faller på mannen och kvinnan i hörnet. De sitter rakryggade med benen i kors. Benen är i kors på det där sättet så kropparna måste luta sig mot varandra. Den raka ryggkorgen är för att visa upp bröstet. De bröstar sig. Någon som hade blivit berörd kanske skulle sagt att de blottade hjärtat.
-Fan. Vad de sitter och tuppar sig där borta i hörnet, tänker jag så högt att jag säger det. Alltid ska det handla om kärlek och ligg. Och när du är över 30 handlar det även om avkommor. Är det allt som alla bryr sig om.
Jag lutar mig tillbaka, avväpnar mig och ler lite. Jag är ändå en positiv människa som uppskattar de små sakerna i livet. Näsan försvinner ner i den stora koppen och jag tar en klunk kaffe till. Det är brunt och det luktar.

Kvällsrasa.

Hör upp! Lystring!

Nu är det val om tre år. Kan vi välja rätt då? Kan vi sluta välja borgare? Kan vi sluta välja bort empatin och solidariteten? Vi gör så, ok?

Okej.

/GTG

Kråkben eller krokben

Till vänster på hakan sitter den. En röd tonårsfinne. Eller 30årsfinne. För när jag var tonåring hade jag inga finnar.
Jag sminkar över den och tycker kanske att den lyser lite mer. Sen minns jag. Mina klasskamrater är 12 så de borde inte reagera nämnvärt.
När jag var 12, eller sådär 18 om man måste antyda sanningen. Ja, då. Då tog jag mascaran i höger hand och målade på. Jag så hur det skapades tjocka ben och jag gillade det. Jag tyckte greppet tog fram det vackra i mina ögon och fortsatte måla. Jag målade tills jag hade 4 ben på varje övre fransrad.
-Snygga kråkben du, säger Viktor.
-Tack, säger jag.
Viktor blev fotomodell. Jag kom till insikt. Ungefär samtidigt, ett par år senare. Det var alltså ingen komplimang, det om mina kråkben.

/Fröken B

Vad hände? Det är ju fredag.

Det är inte det att jag inte kan stå ut med en dålig dag. Kort sagt är det bara att bryta ihop och gå vidare. Vad jag däremot har svårare att greppa är när den dåliga dagen inte beror på att universum gått samman för att motarbeta mig, utan när det beror på att jag har gått samman för att motarbeta mig själv.

Då blir jag en smula irriterad, för att uttrycka mig kort.

Med självsaboterande hälsningar
GTG

Jag är hårdare på morgonen, men går lättare i kras.

Med Sorkens hand i min möter jag Ichigo på väg ut till köket. Hon snörvlar och kaffekoppen darrar.
-Är du sjuk? frågar jag.
-Nä, svarar min mosiga tonårsdotter.
-Joo. Du kanske borde vara hemma du. Bädda ner dig och bli ompysslad.
-Det går inte. Det är en skitrolig dag idag och jag har två jättestora  prov.
-Jaha. Ja ja. Hm. Okej. Har du tagit min vita stickade tröja med blommor över bröstet?
-Nä. Jag tänkte ta den, men den fick inte plats i min garderob.
Vi går ner, jag och Sorken. Kaffet är klart. Ja, just det. Ichigo hade ju en kaffekopp i handen. Det var kanske ingen bra sak det där – att jag kanske och eventuellt uppmanade flickan till att börja dricka kaffe. Det hade kanske kunnat räcka med att jag lärde henne sätta på kaffe bara.
-Jag vet att vi inte pratar på morgonen, säger Gtg som redan är uppe och stökar. Men kolla här. Det här kanske får dig att mjukna.
-Mmm mhm, svarar jag och får en bild på hennes dataskärm upptryckt i ansiktet
-Titta. En mini-igelkott.
-NEIN. Berör mig icke.
Jag återgår till att inte prata. Gtg visar bilden för Sorken.
-Nej. Igelkottar ska bo i skogen, säger Sorken och tittar bort igen.
-Jaha, säger Gtg lite upproriskt. Kul publik.
Sen går hon. Jag gör frukost. Vi äter upp. Jag tar en treo och två alvedon. Vi går. Jag går till jobbet.

Alla vägar bär hem!

Ja. Mina nära känner till det här, men vissa saker tåls att upprepas. Så. så här summeras 4 glada och sjukömkande dagar i Gundsvall. Ja det heter Gundsvall och inte går det bra för giffarna.
20111020-034642.jpg   20111020-034653.jpg