Jag är uppe så här tidigt av en anledning. Ögonen är lite mosiga och jag hoppade frukosten. Cigaretten smakar unket och jag känner mig som när jag var yngre än 20. Då det första jag gjorde när jag vaknade var att tända en cigg samtidigt som jag vaknade till.
Men i väskan har jag resterna av en kantarellost, så jag kan göra mig en smörgås eller två på jobbet. Den lilla osten håller på att trilla ur väskan, men jag fångar den i sista sekund. Jag går med snabba steg över bron. Det blåser lite kyligt, men det är något i vinden som talar om att det här blir en het sommardag. Jag går än mer bestämt, för nu tickar en taktsam låt i hörlurarna.
Jag ser henne. Hon ser lika bestämd ut som jag och eventuellt tuffare. Vi möter varandras blick. Vi går på. Jag kommer inte att vika mig. Det är hon som borde vika sig, åt vänster, sin vänster. Jag kan inte gå åt höger, det är ett räcke där. Och det finns regler.
FAN. Hon viker sig inte. Hon tittar på mig. Eller om hon gör det gör hon det så snabbt att jag knappt hinner notera det. Men jag tror hon tittar på mig.
Jag viker mig. Jag drar åt vänster. Men jag drar bara så långt att våra axlar kommer att mötas. Jag vet om det här, att vi kommer att krocka bara litegrann, och spänner kroppen. Vi går in i varandra och hennes axel är lika hård som min.
-IDIOT, säger jag högt utan att vända mig om.
Egentligen kanske jag borde ha stoppat henne och berättat hur man gör, hur reglerna är, när två fotgängare möts på en smal gågata. Men jag hoppas hon så att säga got the message. Knäckte koden.
Jag brer min smörgås och tar en kaffe och börjar om dagen, men ibland tänker jag: Jävla fitta.
/Fröken B
Herreminje 